Resa i österled
D22 i lager
Vid besöket av våra finska vänner (omskrivet i DV nr
4 November 2002) berättade Björn Haapala att Rautaruukki i
Brahestad hade sin gamla D22:a lagrad sedan avställningen på
1980-talet och nu tänkte skrota densamma om det inte fanns något
intresse för den. Datasaabs Vänner hade vid detta tillfälle
ett intresse av att rädda ett bandaggregat och ett skivaggregat
undan förgängelsen.
IT-CEUM
Under tiden tog planerna på IT-CEUM mer och mer form och med Tord-Jöran
Hallberg som pådrivare och Magnus Johansson som engagerad projektledare
så höjdes ribban för behovet till hela D22:an för
att ha möjligheten att kunna bygga upp en hel datasal i det blivande
IT-CEUM.
I januari hettade det till. Rautaruuki ville bli av med utrustningen
och det började bli aktuellt att detaljplanera hämtningen.
Lennart Pettersson, Bengt Corneliusson och undertecknad träffade
Magnus Johansson och beslutade detaljerna. På grund av att vi
som skulle hämta utrustningen bara hade AB-körkort så
begränsade detta flyttbussens storlek. Vi skulle alltså inte
kunna få med oss hela D22:an men det viktiga var att vi kunde
bedöma utrustningens tillstånd samt kunna peka ut den utrustning
som senare skulle hämtas med transportfirma.
 |
Resan startar
Den 26 februari 2003 startade en Renault flyttbuss med Bengt och undertecknad
från Mjärdevi. Resan till båten i Värtaterminalen
gick utan problem när vi väl hade hittat incheckningen.
Däremot höll vi inte på att komma med. Rad efter
rad av bilar fick köra ombord utom vår rad som vi av
någon anledning stod ensamma i. Jag jagade ut och fick tag
i lastningschefen som erkände att man var överbokade.
Efter att ha hotat med världskrig och torskfiskestopp fick
vi köra ombord som en av de sista ekipagen.
Rolf och Bengt på vikingatåg
i österled. |
Resan fortsätter
Det blev en lugn och stilla överfart till Åbo. Vi åt
båda god strömmingsflundra, drack
ett glas öl (vi skulle ju gubevars köra 60 mil nästa
dag) och handlade kulor som present till Björn Haapala. Kulor handlades
det mycket med på Datasaabtiden, läsare som inte vet vad
kulor är får forska i gamla urkunder eller fråga någon
gammal Datasaabare.
Båten var fylld med skolungdomar från Stockholm (februarilovet)
och det var nästan bättre än att frottera sig med det
vanliga halvfulla klientelet.
Upp tidigt nästa morgon för stadig frukost före avkörning
kl 08.00. Vi kom iland ganska fort och efter ett snack med Björn
där vi bestämde när vi skulle ta nästa kontakt (om
c:a 7 timmar) så var vi på väg norrut längs kusten
på riksväg 8 med ganska god fart.
Dieselbehov
Vi hade två bensinkort med oss, Shell och Statoil, men upptäckte
snart att Statoil inte hade gjort någon inbrytning i Finland.
I närheten av Åbo fanns det gott om Shell mackar då
vi inte behövde tanka, men norr om Björneborg när vi
behövde tanka lyste de med sin frånvaro. Vi började
fundera över hur mycket diesel vi kunde få för våra
euro. När mätaren hade blinkat rött en stund dök
äntligen en Shellmussla upp i fjärran och lyckliga var vi.
Brahestad nästa
En liten felkörning lyckades vi med. Vi tog en extra tur i Vasas
innerstad. C:a 10 mil från Brahestad i Kalajoki ringde vi Björn
som gav oss de sista instruktionerna för att hitta fram till hotellet.
Efter att ha passerat 3 trafikljus och ett övergångsställe
så var vi framme vid hotellet Raahen Hovi. Vi parkerade och sprang
så snabbt vi kunde i det isande kalla vädret in på
hotellet och checkade in. Nåväl Björns beställning
hittades inte men att få rum var inget problem, vi fick en hel
våning för oss själva.
Björn kom och efter en kopp kaffe (vi hade inte rastat på
hela dagen) så åkte vi till lagerlokalen för en första
titt på materielen. Sanningen att säga trodde vi nog inte
att den skulle se så dammig och smutsig ut. Men det är ju
klart 15 års lagring sätter sina spår.
En lång dag avslutades med en god middag där planen för
nästa dag drogs upp. Efter konferering med Lennart på telefon
bestämdes det att vi tar hem hela centralenheten, ett bandaggregat,
ett skivaggregat, remsskrivare och remsstans samt manöverbordet
som fanns hemma hos Björn i en lada. Senare upptäcktes att
det hade sjunkit ner i backen och på grund av tjälen skulle
det inte gå att få loss det förrän till våren.
Därför kom ett D220-bord hem istället.
Lastning
Lastning i svinottan.
Nästa dag (fredagen 28/2) startade vi tidigt kl 06.00. Vi visste
att det inte fick bli några dötider eller oväntade stopp
för att hinna med färjan i Åbo kl 18.30.
Vid lagerlokalen kl 07.00 hade 4 transportkillar med förman ställt
upp med 2 liftar. Man hade förberett med specialtrösklar för
komma över de ordinarie trösklarna. När 4 skåp
hade lastats så började bussens fjädring ge sig. Vi
prövade med ytterligare 2 skåp men då var vi nästan
nere på backen så vi lastade bara ett skåp till. Därutöver
lastade vi in en mängd småprylar.
Kl 08.55 hade vi lastat färdigt, tog avsked och satte spiken i
botten för färden söderut igen. Med tanke på bristen
på Shellstationer så tankade vi tidigt utanför Brahestad.
Ingen matrast var att tänka på.
Ombord
Vi anlände till Åbo i tid för avgång med Silja
Festival och trängsel med nya skolungdomar. Båtens namn förpliktade
så vi intog en härlig middag och sedan i säng. Nåja
en extra öl tog jag dessförinnan.
”Har du sovit gott?” frågade jag Bengt på morgonen.
”Hade jag vetat hur du kan snarka så hade jag begärt
egen hytt” blev svaret. Och jag som aldrig har snarkat förut.
Visserligen har hustrun sett till att jag har egen sovkabyss men det
har ju bara berott på att jag ligger och läser sent om nätterna,
så det så.
Nåväl Bengt lugnade mig med att säga att fick han bara
sova några timmar efter hemkomsten så var sömnbehovet
återställt.
Tillbaka igen
Norrtälje. Fulltankad?
Vi körde av i Kapellskär som en av
de första bilarna och satte kurs mot Norrtälje för att
det var dags att tanka igen. Bussen drack diesel som en A-lagare renat
brännvin.
På Nyköpingsbro stannade vi till för att byta chaufför
och då passade vi på att titta in i lastutrymmet. Vi hade
hört lite gnissel de sista milen. Det visade sig vara ett skåp
som hade tippat något så långt som förtöjningarna
hade tillåtit. En skåpslucka hade tagit illa vid sig men
det går att fixa.
Efter ytterligare en dryg timma såg vi Linköpings hägrande
skyline med Tekniska Verkens sopstation och Värmeverksskorstenar,
Universitetssjukhuset, hotell Hilton och Domkyrkans torn och tinnar.
Och denna skyline skulle fördärvas av ett höghus? Tjoflöjt
i sandlådan.
Vi var äntligen hemma igen. På parkeringen vid Wahlbecks hände en
liten malör. Vi lyckades backa på en betongklump så att bakre kofångaren
knäcktes. Men vi var glada ändå att vi hade fått hem c:a 1500 kg
utrustning i en buss som lastade 1100 kg.
Inspektion av D22:an. Rolf, Lennart, Tord-Jöran.
Måndag v 11 var resten av utrustningen hemma
och lastades av i Wahlbeckslagret till glädje för alla gamla
Datasaabare som nu kan samlas här och dammsuga och putsa upp utrustningen
inför invigningen av IT-CEUM i december 2004.
Lennart, Rolf och älsklingen.
Vid avlastningen föll Lennart Pettersson
i trans över ett gammalt Potteraggregat och vi hörde honom
mumla: ”Min lilla älskling vad har dom gjort med dig?”
/ Rolf Hultqvist
