Så har dom gjort det igen! Rolf och Gunnel Hultqvist ordnade ännu en upplevelselik utflykt för oss gamla Datasaabare. Så trevligt det är att träffa tidigare arbetskamrater, utbyta gamla minnen och höra hur livet levs idag. Känslan förstärks då man som nu får dela nya upplevelser. För mig var det första men definitivt inte sista gången jag var med på vännernas utflykt.

Denna gång gick resan till Wadköping i Örebro och Nobelmuseet i Karlskoga. Alla samlades i Wadköping efter ditresa med egna bilar. Som vanligt hade Rolf pusslat så att ingen behövde åka ensam. Det är ett gott stycke till Örebro och hem från Karlskoga på krokiga och höstdimmiga vägar men i trevligt sällskap går resan fort och många gamla och nya minnen hinner dryftas.

I Wadköping bjöds vi på gott kaffe med ostfralla i Tenngjutaregården och blev hälsade välkomna av Rolf som kunde meddela dagens första överraskning, nämligen att resan blev 50 kr billigare än annonserat pga många deltagare. Vi var totalt 23 som hörsammat kallelsen denna gång. Rolf delade ut dagsprogram samt vägbeskrivning till nästa etappmål.

Efter intaget kaffe samlades gänget utanför Tenngjutaregården och blev välkomnade till Wadköping av vår guide Jenny. Hon inledde med att berätta hur Wadköping blev till, en historia lik den om Gamla Linköping. Kulturreservatet som lånat namnet ur Hjalmar Bergmans fiktiva namn på hemstaden Örebro omfattar byggnader från 1500-talet till 1800-talet, allt i originalskick och i sista minuten undanflyttat moderna stadsarkitekters rivningssträvan.

Rundvandring följde med Jennys inlevelsefulla och tydligt berättade historia kring de gamla husen och de verksamma hantverkarna i Wadköping. En titt in i Kronbloms kök där han själv i fullskalemodell ligger och snarkar. Historier kring Örebroprofilen Bernh som gett sitt namn till stadens idrottsarena. Hur herr Bernh iförd enkla kläder för att inte bli igenkänd besökte NK i Stockholm och frågade efter priset på en kristallkrona. Bernh fick svaret att “den har du inte råd med gubbe lilla” varpå han slog sönder kristallkronan med sin ständige följeslagare, vandringskäppen. Ny fråga: Vad kostar den nu då? Efter varuhuschefens kontakt med Bernhs bank för att höra om täckning fanns för skadan blev motfrågan om herr Bernh möjligen ville köpa hela varuhuset. Tablå! En titt in i skolmuseet samt berättelser kring det gamla kungshuset, en pampig träbyggnad med loftgång och väggmålningar för att lugna den hetlevrade hertig Karl som övernattat där två gånger. Besök i Cajsa Vargs hus. Ja, inte det hus hon själv bebott men väl ett som stått på föräldrarnas fastighet i Örebro. I huset finns diverse personliga föremål ur Cajsa Vargs hem liksom ett middagsbord uppdukat i Cajsas stil.

Så vidare mot Karlskoga och lunch på restaurang Strandkanten, vackert belägen vid sjön Möckelns strand. Där bjöds en välsmakande anrättning av fläskfilé, potatisgratäng och sallad, allt avrundat med kaffe och kaka.

Därefter till Nobelmuseet som är inrymt i Alfred Nobels sista svenska bostad, Björkborns herrgård med Nobels laboratorium på ägorna. Nobel bodde där de tre sista åren av sitt liv vilket kom att betyda allt för Nobelpriset. Sannorlikheten att arvet hade hamnat i Frankrike, där Nobel hade ett av sina andra hem var uppenbar men genom idogt arbete av testamentsexekutorn Ragnar Sohlman stannade förmögenheten hos Nobelstiftelsen. Björkborn jämte bolaget Bofors Gullfors inköptes av Alfred Nobel 1894 som en lämplig plats att fortsätta framställningen av dynamit efter ett antal incidenter i Frankrike, Tyskland och Italien som omöjliggjorde fortsatt verksamhet.

Vi samlades i husets övervåning där värden hälsade oss välkomna bredvid en porträttlik vaxmodell av Alfred Nobel skrivande sitt testamente. Ja, modellen var som kommen direkt från madame Tussaud. Värden berättade inledningsvis om huset vi befann oss i och fortsatte med detaljer ur Alfred Nobels liv. Det var då det hände! Vaxdockan reser sig och tycker att den lika gärna kunde berätta själv. Damerna på första bänk bleknade och “Alfred” fick hjälpa dem över choken. Hela sällskapet hade gått på finten och “Alfred” kunde senare berätta att han suttit blickstilla i femton minuter medan alla samlats. Ingen hade märkt att han levde men damerna hade sinsemellan skämtat “tänk om han rör sig” och själv hade han fått stålsätta sig att inte tappa minen. Nåväl, senare fick vi veta att “dockan” heter Peter Sund och att han tränat på sin Alfredroll i tio år.

Så följde Alfreds mycket personliga berättelse kring sitt liv och testamentets tillkomst. Hans andtäppa i slutet av livet spelades med sån inlevelse att några verkligen trodde att karlen skulle dö mitt framför oss. Den dråpliga berättelsen om att han, dynamitens uppfinnare, blev ordinerad nitroglycerintabletter mot kärlkramp och ännu fler välspelade och faktaspäckade historier. Föreställningen upptog en halvtimme under andäktigt lyssnande avbrutet av många skratt. Sedan visade Alfred oss genom huset med fler detaljer ur hans liv. Även den vandringen tog dryga halvtimmen.

Men mer fanns att se och Alfred bjöd oss med till det gamla laboratoriet fyllt med äkta ting från den verksamma tiden. Många av föremålen har hittats nedpackade i lådor på Björkborns herrgård, annat är hemtaget från Tekniska Museets samlingar.

Ja, det var verkligen en överraskande upplevelse kring något som vid första påseendet tycktes som ett vanligt museibesök. Vi som var med kan verkligen rekommendera ett besök i goda vänners lag. Men berätta för all del inte om att vaxdockan verkligen lever.

Dagen avslutades i Cafe’ Nobel med avtackning av Rolf och Gunnel under rungande applåder. Jag ser redan fram emot nästa utflykt men dessförinnan följer traditionellt julbord med utlovad bondkomik. Vad månde det bliva?

Tore Mårdh

Åter förstasidan