Beverloos teckningar stod högt i kurs. Hans associationsvärld var klart mansorienterad, därav uppskattningen hos dåtidens ADB-människor. Brudar och bilar var de främsta kännetecknen. Feminismen och könsrollsdebatten hade inte fått riktigt fotfäste på den tiden, och väl var väl det, för annars hade vi varit många minnen fattigare.

Minnen ja. Jag minns när ”årets” almanacka skulle göras. Här gällde det internt att fördela ut gracerna så att alla produktområden blev representerade. Men det är klart, vissa områden var mera tacksamma än andra att göra något kul av, det ska villigt erkännas. Hur som helst så gjordes en viss fördelning och information om vilka
områden som skulle finnas med överfördes till Beverloo.

Vi samlade ihop broschyrer, texter och bilder. Någon gång minns jag att Beverloo kom ner till Linköping, men
oftast skickades grejerna upp till Stockholm. Vi ringde och pratade med honom, försökte hitta kluriga saker som
skulle passa på bilderna. Oftast blev det något besök i Stockholm där vi muntligt gick igenom årets idéer.
OCH … färdigtidpunkten lades fast. Almanackan skulle ju komma ut en viss tid. Tyckte vi alltså. Jodå, det var
inga problem. Skönt tänkte vi.

Sedan hände ingenting. Och ingenting. Och ingenting.

Den kritiska dagen för leverans av teckningarna från Beverloo började närma sig. Vi ringde. Inga problem! De var
på gång. Skönt tyckte vi. Pålitliga leverantörer är guld värda. Sedan hände ingenting. Och ingenting.

Nu var det en vecka kvar till den utlovade leveransen av teckningarna. Tryckeriet hörde av sig och undrade om
sakerna var på rull. Jajamensan, sa vi Dom kommer som planerat. Beverloo har lovat. Sedan hände ingenting.

Dagen D kom. Inga teckningar. Telefon till Beverloo. Jodå, han skulle skicka dom i morgon. Tyvärr en viss
försening. Okey tyckte vi. Okey sa tryckeriet, det klarar vi.

Efter några dagars väntan. Fortfarande inga teckningar. Men nu kom skisserna! Herregud hade han inte gjort
färdigt teckningarna???? Jodå skisserna var bra med vissa korrigeringar. Produktchefer och andra var naturligtvis
besvikna över att inte alla kretskorten syntes tillräckligt, men det var vi vana vid. Vi lovade att prata med
Beverloo, men det gjorde vi aldrig.

Skisserna åter till Beverloo. Inte med fax och mail. Det fanns inte. Järnväg express eller Saabs chaufför klarade
detta. Fråga: När kommer de färglagda och färdiga teckningarna? Inga problem, ni har dom i morgon eller
övermorgon!!! Skönt, för tryckeriet har reserverat pressarna och bokbinderiet står redo. Nu börjar det kosta
pengar! Sedan hände ingenting.

Telefon till Beverloo. Jodå - de hade redan skickats. På den tiden hade vi inte hört talas om uttrycket ”The
check is in the mail” så vi trodde honom. Sedan hände ingenting.

Telefon till Beverloo. Tyvärr – det hade blivit något vajsing, så de skickas i morgon. Sedan hände ingenting.

Fel av mig att säga så – för jag gissar att det hände otroligt mycket. I Beverloos huvud. Han våndades och
våndades som alla stora konstnärer gör. Hjärnan gick säkert varm. Och dessutom gissar jag – så hade han
hundra andra bollar i luften samtidigt, så frustrationen var nog stor även för detta.

Och sedan hade han ju en familj gissar jag. Nä förresten det vet jag, för dottern Margaretha Beverloo jobbade
hos mig för många år sedan. Hon var copywriter på vår reklambyrå och hade ärvt pappans talang att
åstadkomma bra grejer. Inte bilder som han, men väl texter. På en punkt skilde hon sig dock från pappan. Hon
kunde få saker och ting färdiga i tid.

Hur pappan egentligen hade det, hur han våndades, beskriver Margaretha här nedan.

Ur minnet
/ Christer Ridström

PS Det hände inte bara ingenting. Det hände också någonting. Sent omsider kom teckningarna. Tryckeriet och
bokbinderiet jobbade övertid. Leveranser gick med express och extra tillägg. Medarbetarna stod utanför dörren
och tiggde och bad. Kunderna var upphetsade. Efteråt verkar allt så enkelt och klart. Och minnet av Beverloo
känns ljust och fint. DS