Åh jo – det hände massor!

av Margaretha Beverloo-Smith

Jaha ja. Så sätter man psykologisk press på folk på ett elegant sätt. ”Hon kan leverera i tid” skriver Christer, och därmed är jag ju absolut tvungen att leva upp till denna stora skillnad mot min salig far.
”Skriv ett par rader om hur det var därhemma, hur ni upplevde George’s leveransvåndor” bad mig min f d byråchef.

Ja, jistanes. Egentligen borde mamma berätta, för hon var ju betydligt mer involverad i det hela än jag.
Hur många gånger fick hon inte slänga sig i bilen och köra ikapp med klockan för att få med en teckning med sista nattåget eller första morgonflyget ner till ett tryckeri någonstans…. Hon satte kuvertet i handen på konduktören när dörrarna stängdes, och så gick tåget. Några pappersexerciser i speditionsluckan fanns inte tid till.

Pappa hade då suttit vid ritbordet hela dagen och hela natten och när mamma slog igen ytterdörren hade han redan slocknat. Uttömd. (Den markservice mamma bestod honom med bör faktiskt omvittnas. Utan den hade det nog inte blivit så många leveranser ens i sista minuten.) När snilleblixten slagit ner, kunde inget hejda honom. Då skapade han odödligheter. Men vägen dit….

Man kunde alltid se på pappa när något stort uppdrag började närma sig deadline. Han som alltid var blixtsnabb i repliken och hade ett skämt på tungan, blev plötsligt inåtvänd och frånvarande. Han grubblade, läste, testade tankar, gjorde anteckningar, tog långa bad. Han gick inte i närheten av ritbordet. När idén väl hade landat gick han inte därifrån.

Betänk att allt på den här tiden var hantverk. Det var många steg från idé till tryckunderlag. Originalet gjorde pappa själv. Jag minns lager på lager av ”smörpapper” med olika färgangivelser och tuschteckningar på speciella rasterpapper. Han doppade penseln i något till synes ofärgat bläck, och så blev pappret alldeles prickigt. Det var som trolleri.

När jag var liten flicka älskade jag att hänga vid kanten av hans stora ritbord och titta på. Jag frågade och frågade och han svarade tålmodigt medan tuschpennan raspade. Det var oerhört fascinerande hur han lät handen flyta över pappret och så blev det roliga figurer, gnistrande bilar, spännande rymdfarkoster, tanter med stora tuttar och getingmidjor, flygplan, rubriker och textsjok. Det liksom bara BLEV. Han tvekade inte ens mellan strecken. Då och då lutade han sig tillbaka, kisade mot teckningen och mönstrade den kritiskt.

Pappas krav på sig själv översteg alla andras. När jag började stappla i hans fotspår som ung journalist, sa han till mig: ”Se till att varje grej du levererar har en knorr! Lämna aldrig ifrån dig något mediokert!” Det har jag försökt leva upp till i min skribentvardag, men i ärlighetens namn inte alltid orkat. Pappa däremot, orkade.
Därför tog skapandet en sådan tid. Därför vållade det honom en sådan vånda. Och därför säger folk till mig än idag, 18 år efter hans för tidiga död, ”din pappa var ett geni!”

Jag vet inte om han var ett geni, men jag vet att han var unik. Ingen har riktigt axlat hans mantel. Det finns skickliga illustratörer, det finns fyndiga skämttecknare och det finns tecknande kolumnister. Men ingen besitter hans ofantliga mångsidighet. Han kunde ju ALLT.

Min son föddes några månader efter pappas död. Dom fick aldrig träffas. När sonen var fem år stod vi en gång och njöt av en alldeles ovanligt vacker kvällshimmel, med fantastiska molnmönster och en färgskala som skiftade från orange till lila. ”Har du sett vad vackert” sa jag.
”Jaa”, svarade sonen, ”det är nog morfar som har målat det”.

Kanske hade han det. I himlen finns det nog inga leveranstider att passa.

/ Margaretha Beverloo-Smith